Hej!

Som en del vet om så utförde jag Ironman i Schweiz den 10:e Juni 2018. Jag lovade då en racerapport, så här kommer den. Hoppas ni uppskattar läsningen 🙂 Jag kommer först skriva lite om förberedelserna inför tävlingen, för att sedan leda in på tävlingsdagen, och kort om återhämtningen.

Månaderna innan

De månaderna som följt har varit relativt stabila, med en träningsvolym på ca 10-12 timmar per vecka, ibland mindre, ibland mer. Jag har fokuserat på att förfina tekniken och kraften i simningen, jobbat mycket med bergsklättring på cykling, och sprungit både lång och kortdistans utomhus, bland annat på Stensö. Jag har tränat på att fylla på med kolhydrater under långloppen för att försöka vänja kroppen.

Maj månad var en utav de intensivaste månaderna, vilket förmodligen också var anledningen till att jag fick en förkylning i slutet på maj. Detta innebar att jag hade ca 1.5 vecka på mig att komma tillbaka i form inför tävlingen. Under denna period reste jag till Madeira och besteg Madeiras högsta berg, förhoppningsvis hjälpte det även kroppen hitta tillbaka till sin form.

Dagarna innan
Vi åkte till Schweiz den 7:e juni. Eventet var 10:e Juni. Kroppen var fortfarande påväg att bli av med förkylningen, hade mest slem kvar i halsen. 8:e Juni testade vi att simma någon kilometer i vattnet med våtdräkt. Det var riktigt klart och fräscht, vattnet hade också skön temperatur. 9:e Juni cyklade vi till Ironman-eventet och hängde med på deras cykelträning. Träningen innebar att vi i grupp cyklade ett varv av den cykelsträckan vi skulle göra på tävlingsdagen. Träningen var rätt tuff och gruppens snitttid var 25 km/h. Totalt blev det ca 7 mil cykling. Här är ett klipp från cykelträningen (som ni kan se är det extremt tuff stigning med ca 10-16% lutning)

Dagen innan tävningen testade vi simningen på ironman-banan. Kroppen började kännas okej och hade inga problem att utföra träningen. Simmade lite över 700 meter och hamnade på 1.53 min per 100 meter, vilket var bättre än mina tidigare tester. Vi checkade in våra cyklar och begav oss hemmåt. Hela dagen och kvällen var vi båda väldigt nervösa och det krävdes en del för att lyckas somna. Totalt blev det ca 4 timmars sömn, vilket är klart tillräckligt.

Tävlingsdagen

Vaknade ca 03:30, kunde inte somna om, så det va lika bra att gå upp. Började att dra i mig musli med russin och mjölk. Packade kläder och dubbelcheckade allt. Tog tåget till eventet, pumpade cykeln, dubbelkollade påsarna, tog på mig våtdräkten och värmde upp i poolen. Simmade endast 4 längder för att spara energi. Väl inne på simningen tog jag farväl av min kollega och gick till min startgrupp. Jag valde 35-38 minutersgruppen, då dagen innan hade inneburit ca 35 min, men då simmade jag inte 1.9km, endast 707 meter på 13:18. Jag småpratade lite med de närmaste triatleterna. Som tur var va alla i samma sinnestillstånd, nervösa men förhoppningsfulla och ödmjuka. Det underlättade och nervösiteten släppte lite. Klockan satt igång och det var dags att simma.

Simningen kändes relativt bra. Det kändes som jag valde rätt grupp, för det var inte många som simmade om mig, och jag simmade bara ifrån ett tiotal. Efter halva sträckan började det bli rätt jobbigt, men jag fortsatte tänka på formen och hålla fokus. Andningen var inga problem, det var mest axlarna som tyckte det började bli jobbigt. Tillslut kommer jag upp ur vattnet och när jag börjar springa märker jag hur trött jag var. Kollar på klockan, strax över 39 minuter, ”bra” tänker jag.

Adam Wiberg Ironman Simning
Här har jag precis kommit upp från simningen

Jag tar cykelpåsen och byter om. Tar min tid för att se till att jag har allt, sen springer jag till cyklingen och cyklar iväg.

Väl på cyklingen kändes det skönt i början att slippa simma. “Fan va gutt” tänkte jag. Jag märkte flera tävlande som cyklade förbi mig gång på gång, jag kollar klockan, jag håller över 35 km/h, så jag hetsar inte utan håller mitt tempo. Efter ca 1 mil var det dags för klättring. Klättringen jag varit orolig för, tränat för och mentalt förberett mig för. Under klättringen fick jag ont i svanken. Jag intalar mig att det går att härda ut och att det nog går över. Efter att ha klättrat i ca 40 minuter var jag äntligen uppe på toppen. Då var det dags att cykla ner. Det gick snabbt, kom upp i 67.5 km/h nerför, det var lite läskigt, men eftersom jag gjorde varvet 2 dagar tidigare visste jag vart jag skulle bromsa. Sedan var det plan yta några mil, där jag vände och påbörjade nytt varv. Andra klättringen kändes helt okej, kontrollerad och smärtan i ryggen hade avtagit. Nu var det bara att överleva nerförsbackarna, sen var det dags att cykla hemmåt. Jag sänkte min sista vattenflaska precis innan bytet. Jag hade varit pissnödig i ca 2.5 timma under cyklingen. Slutade på ca 3 timmar och 9 minuter. Väl på bytesområdet fanns en pissoar, som var nära min löppåse. Jag han pissa och byta om på 2 minuter, bra timing. Nu var det dags för löpning.

Början av löpningen (anledningen till varför jag fortfarande är glad)

Första kilometern kändes rätt bra, inga krampor eller problem. Höll ett bra snitt på ca 12.5 km/h. Sedan kom magkrampen och aptitförlusten. Anledningen till detta skulle jag tro var av flera olika orsaker. Dels är kroppen inte van vid så stor mängd kolhydrater, dels var kroppen inte van vid Enervit. På cyklingen hade jag med mig min egna (Tailwind nutrition, tailwindnutiotion.se) som är snäll mot magen och som jag aldrig haft problem med.

Magproblemen gjorde att jag inte kunde få i mig något på ca 40 minuter, och var tvungen att sänka mitt tempo till ca 10.5 km/h. Värmen var ca 30 grader och steksol. Räddningen var tvättsvamparna, jag stoppade i en i bröstet som jag hade hela löpningen. På grund av magproblemen drack jag endast 500-800 ml vatten under löpningen, när jag egentligen borde fått i mig betydligt mer i den värmen. Förutom magen kändes benen och resten av kroppen rätt okej, inga löpskador eller liknande som hindrade mig. Jag siktade på att hålla mig över 10 km/ timmen, vilket jag lyckades med. Löprundan hade två varv, och två gånger kom man till “stairway to heaven” som var 68 trappsteg per varv. Samtliga löpare jag mötte gick upp, jag sprang. Detta hade jag tränat på. Även andra varvet sprang jag upp för trapporna, ingen idé att hålla emot nu.

Sista två kilometrarna började jag pusha mer för att få en bättre tid. Jag ville komma under 2 timmar på löpningen. När jag inser att jag börjar närma mig målet ökar jag tempot sista 400 metrarna och springer in i mål på samma sätt som när jag gjorde mini-tri förra året. Jag klarade löpningen på 1:59:08. Äntligen var jag i mål!!!! Fick totaltiden 05:57:38 🙂

Jag hade olika mål men ville hamna någonstans mellan 5 och 6 timmar, så jag lyckades med vad jag satt ut. Det tog ca 1h- 1.5 h för kroppen att finna sin balans igen och normala värden.

Dagarna efter
Dagen efter vaknade jag med rätt sliten kropp, dock har jag varit med om liknande tidigare, när jag sprungit maraton. Det kändes nästan identiskt med ett maraton, förutom att du även ha värk i axlar och höft. Jag och min kollega checkar ut från hotellet och drar till närmaste simhall för att koppla av en stund. Att vara tyngdlös i vattnet underlättade en del. Sedan tog vi flyget till Arlanda och körde hem till Kalmar. Dagarna som följde började muskler och leder sakna men säkert återhämta sig till det normala.

I stora hela är jag väldigt nöjd med min insats, och tävlingen var verkligen en upplevelse utöver det vanliga. Publiken var jättepeppande och underlättade de tuffa stunderna. Jag skulle inte rekommendera denna tävling för någon som ska göra sin första Ironman, däremot för någon som exempelvis har gjort Jönköping tidigare och är sugen på att testa en tuff tävling utomlands.

Här är ett klipp från förra årets Ironman i Rapperswil-Jona

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Namn *